lördag 5 april 2014

MemoRandom, Anders de la Motte

"David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot - så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner.

Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören "Janus", som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja "Janus" rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?" (Bokus.com)

Herregud som jag har längtat efter den här boken! Jag älskade Geimtriologin och ville inte alls att den skulle vara just en triologi, men så blev det. MemoRandom är första boken i vad som ska bli en serie, vilket jag gillar.

Jag tycker att det har varit lite tyst på bloggfronten när det gäller den här boken, så jag drog en snabb googling innan jag satte mig ner för att skriva. Kan konstatera att av de få recensioner jag hittar så tycks det finnas några gemensamma åsikter:

1, Boken är inte spännande
2, Boken håller ett lika högt tempo som Geim
3, Boken har samma "röst" som Geim

Tja... Jag håller inte med om något av det.

Jag tycker absolut att MemoRandom är spännande. Visst, jag kanske inte hade blivit ledsen över lite mer gastkramande spänning, men att säga att den inte är spännande alls?! Njae, det håller jag inte alls med om. Det som främst gör boken spännande är, för min del, det faktum att inte ens huvudkaraktären känner till vad som egentligen är sant... Jag gillar böcker där handlingen kommer som en överraskning, och det gör den i MemoRandom!

Däremot kan jag sakna tempot från Geim. Inte så att boken är långsam och seg, nej nej, men jag gillade det ABSURDA tempot i främst Geim. Mot slutet av MemoRandom ökar tempot, vilket gör att jag tycker boken blir bättre mot slutet. Man ska inte ha tid att tänka efter och analysera handlingen, man ska bara åka med!

Ofta när man läser böcker med olika handling skrivna av en och samma författare kan jag känna att böckerna har samma röst... Jag vet inte om jag kan förklara hur jag menar, men det MÄRKS att böckerna är skrivna av samma författare, trots att handling och karaktärer är olika. Det känns ibland lite som om handlingen är ny men kulisserna och karaktärerna är samma, fast med nya namn. Det var bland det första jag reagerade på när jag började läsa MemoRandom. Jag känner inte igen författarens röst ALLS från geimtriologin. Jag hade inte kunnat gissa att det var Anders som skrivit den här boken om jag inte vetat om det, och det GILLAR jag. Jag tycker inte att den här boken känns som en trött fortsättning på tidigare böcker, utan den känns helt ny och fräsch.

Det jag kan sakna i den här boken, eftersom det ska bli en serie, är mer av karaktärernas privatliv. När jag läser en serie är det oftast "subhandlingen", dvs karaktärernas struliga privatliv, som gör att jag vill läsa nästa bok i serien (En ny mordgåta kan man ju få var som helst...). Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att man inte får så mycket privatliv ur en karaktär som inte minns något. Flera av de andra karaktärerna i boken är mer generösa med sitt privatliv!

Nu är det bara ett år kvar till nästa bok...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar