lördag 26 november 2011

Johan Theorin, Sankta psyko

Sankta psyko är ur en helt annan kategori böcker än dom Theorin skrivit hittils.

Bokus skriver om boken: "Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.

En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia."

Jag är lite besviken på den här boken, men det har inget med kvalitén på boken att göra utan snarast mina förväntningar. Jag har älskat Theorins tidigare böcker och hade hoppats att den här skulle vara lika bra, men jag är tyvärr besviken.

Boken är välskriven, och handlingen i sig är det inget fel på. Handlingen håller och är inte full med hål eller lösa trådar, på det viset är det absolut inget fel på boken. Det som gjorde mig besviken var att det är mer en psykologisk thriller än en kriminalroman som jag förväntat mig. det är GIVETVIS helt mitt eget fel eftersom jag inte brydde mig om att läsa något OM boken innan jag läste den, jag har en tendens att ge mig på allt nytt som mina favoritförfattare kommer ut med, och förvänta mig att det är samma lika som innan.

Gillar man psykologiska thrillers ska man absolut läsa den här. Annars ska man låta bli.

torsdag 17 november 2011

Änglamakerskan, Camilla Läckberg

Änglamakerskan handlar om Ebba, som efter många år återvänder till det hus där hela hennes familj försvann under mystiska omständigheter. Polisen får ett anonymt tips om att de bör åka till Valö, där familjen bor, och när de kommer dit finns inte en människa på plats, utom lilla Ebba som är ensam kvar.

Nu är Ebba vuxen och har återvänt till Valö, men någon verkar inte vara nöjd med det och Ebba och hennes man blir utsatta för flera attentat vilket gör att polisen Patrik och hans kollegor öppnar upp det gamla fallet med den försvunna familjen för att försöka hitta ledtrådar.

Jag gillar inte recensioner som är odelat positiva, och jag gillar definitivt inte att skriva sådana, men jag har inget val. Det finns ingenting i den här boken som går att klaga på, inte ens ett litet stavfel.

Bokens handling är intressant, och man vill hela tiden läsa "bara ett kapitel till". Handlingen håller, den är inte full med märkliga hål, och i slutet blir allt plötsligt solklart. Slutet är dessutom sådär oväntat som jag vill att det ska vara i en kriminalroman. Bokens handling varvar intressant historia, både påhittad och verklig, med nutid och kriminaldrama vilket gör att man hela tiden har flera handlingar att följa parallellt.

Läckberg vet hur man skriver en bok, den saken är klar, och nu får jag sätta mig och vänta på nästa...


Dessutom fullkomligt älskar jag det faktum att hon döpt Expressens politiska reporter till "Sven Niklasson". Underbart.

tisdag 15 november 2011

Den här mina vänner, ska ni köpa.

Jag har läst "Plock Plock" redan för flera år sedan när Caroline vann novelltävlingen med den, och den är utan problem värd att läsa!

Man läser med skräckblandad förtjusning, och en stigande känsla av äckel i halsgropen. Man vill inte veta mer, men man kan inte sluta läsa.