måndag 27 juni 2011

Vargsläkte, Caroline L Jensen

Med Vargsläkte, Lykanthropos I känns det som om Caroline L Jensen har hittat till rätt genre. Även om min personliga favorit fortfarande är Champagneflickan är jag inte det minsta besviken på Vargsläkte. Man kan trots allt bara skriva en relativt begränsad mängd självbiografier under sin livstid...

Vargsläkte handlar om unga Vera, som intet ont anande ska spendera sommaren hos sin mormor Ylva Duse i Jämnviken. Vera har ingen aning om vad hennes mormor är, men hon börjar snart ana oråd både vad gäller Ylva och hennes väninnor. Vi får också läsa om stackars Hilda, som inte har det helt lätt i livet och anklagar Ylva och hennes väninnor för det.

Blir man rädd? Nej, det blir man inte, och det är nog den enda besvikelsen. Det enda som känns läskigt på ett "spöklikt" vis, är strandvaskaren som dyker upp lite här och var i boken, han är skrämmande så det räcker och blir över, och han är också den enda karaktär som höjer MIN puls. Jämnvikens egen knarkare är obehaglig, på ett sätt som är så vardagligt att man inte orkar bli rädd för honom. Knarkare och våldsverkare är man så van vid från vardagslivet, tidningar etc. Varulvarna känns inte heller särskilt skrämmande. Kanske på grund av att man vet att det bara är en fin gammal tant och en vän liten flicka som gömmer sig inuti. Dom är starka, respektingivande och lite mys-farliga. Man blir inte rädd, det känns inte obehagligt. Man kanske skulle tycka annorlunda om man mötte dom i skogen, men eftersom jag bara stiftat bekantskap med Ylva och Vera på papperet så kategoriserar jag in dom under "mysrysliga".

En riktigt skrämmande bok får man förhöjd puls av, och man måste lägga ifrån sig den för att inte hjärtat ska sluta slå helt av ansträngningen ( t ex Psykopaten, Dean Koontz) och det var något sådant jag hade hoppats på skulle hända här, men Vargsläkte når inte riktigt dit, inte genomgående. Strandvaskaren har den effekten, det är en karaktär som är riktigt skrämmande och som får mig att ligga vaken på nätterna, men resten av boken är mysryslig.

Boken är inte dålig för det, tvärt om! Vargsläkte är en fantastisk bok som jag kommer läsa fler gånger, och jag längtar efter fortsättningen som kommer ut någon gång nästa år och som enligt ryktet ska innehålla en särdeles obehaglig karaktär. Vargsläkte är inte bara en skräckroman, utan den innehåller även en stor portion humor och kärlek och jag tycker att man kan se en bit av författarens personlighet lysa igenom i texten.

Sättet att skriva på känns igen från Fru Bengtsson. Det är något med dialogen i böckerna som gör att det känns lite stelt bitvis, men det gör inte särskilt mycket för böckerna håller ändå så hög kvalité både rent tekniskt och i handlingen.

Fru Bengtssons andliga uppvaknande, Caroline L Jensen

Fru Bengtssons andliga uppvaknande, Caroline L Jensen

Fru Bengtssons... är en komedi som på ett kritiskt och humoristiskt sätt utforskar gamla testamentet. Boken börjar en smula oväntat, och efter någon sida bara så undrar man hur resten av berättelsen ska kunna fungera, men det löser Caroline på ett strålande vis. Vi får följa djävulen när han tar en liten vän flicka i besittning och genom henne lurar Fru Bengtsson till diverse handlingar, allt i syfte att reta Gud. Fru Bengtsson blir mer och mer kritisk till Gud och hans inställning till saker och ting, och bestämmer sig för att bryta mot alla Guds bud.

Den här boken är fantastiskt rolig och väl värd att läsa. Det är inte en torr bibelhistoria utan en fantastisk berättelse med en stor portion humor, och ett ganska oväntat slut.

Champagneflickan, Caroline L Jensen

Champagneflickan, Caroline L Jensen

Champagneflickan är precis den typ av bok jag gillar. Jag gillar biografier, jag gillar att få ta del av folks smutsiga (och inte så smutsiga) hemligheter. Jag tycker helt enkelt om att läsa folks dagböcker ;)

Caroline berättar i Champagneflickan, en svensk strippa berättar, om hur hennes liv gick åt helvete efter en brand och hur hon i ett desperat försök att tjäna pengar och komma på rätt spår igen tar ett jobb i Danmark som strippa och så kallad champagneflicka.

Under tiden hon försöker dansa ihop pengar träffar hon på en och annan intressant karaktär, och får en och annan ny vän, men det roliga får ett abrupt slut när en av flickorna blir mördad och Caroline hör allt från sitt rum som är bara någon meter bort.

Champagneflickan är smutsig, och den är ärlig, och den är full av kärlek.

Svartvintern, Marianne Cederwall

Svartvintern, Marianne Cederwall

Svartvintern är riktigt bra när man kommer in i handlingen. Den har flera "teman" i historien. Dels är det historien om Ralph Sörarve, och läsaren undrar om han någonsin ska bli accepterad av byborna i den pyttelilla byn Kuivalihavaara? Varför fick han ärva hotellet till att börja med? Vilka är egentligen hans föräldrar? Sedan har vi även historien om barnliket, vem är det och varför är det undangömt? Dessa och många fler är de små historier som gömmer sig i den stora handlingen, och som gör att man läser boken från början till slut.


Jag undrar om författaren med flit döpte Ralph till just Sörarve? Eller, det är klart att det var med FLIT, det var ju knappast en olycka, så det jag egentligen undrar är om tanken bakom namnet var samma som jag, en inbiten norrlänning, tror? Sörarve, han från söder som fick ärva...



Flyttar in lite gamla inlägg

Flyttar lite recensioner av böcker jag läst tidigare till ny blogg. Kommer fylla på vart efter med mer läsning, både gammalt och nytt.

Mörkermannen, Unni Lindell

Mörkermannen, Unni Lindell

Nu börjar jag känna mig tjatig, men Mörkermannen har,precis som Lindells tidigare böcker, allt. Spännande handling och ett väldigt oväntat slut. Man vill hela tiden veta mer, och man vet inte hur den ska sluta redan efter halva boken, precis så ska en bra bok vara.

Vilket samband finns det mellan mordet på en kvinna, och den gamla historien om överfallet på en annan kvinna? Vem är det som spionerar på de sommarjobbande tjejerna på campingen? Cato Isaksen och hans kollegor får återigen något att bita i,och vi läsare får hänga med på en oväntad resa.

Honungsfällan, Unni Lindell

Honungsfällan, Unni Lindell

Honungsfällan är ytterligare en fantastisk bok från denna författare. Precis som de två tidigare jag bloggat om så håller den en oerhört hög standard både vad gäller handling och ett oväntat slut.

Cato Isaksen ska tillsammans med sina kollegor dels lösa ett mordfall, en ung lettisk kvinna som hittas påkörd men som även har skador som inte kan ha orsakats av en bil, och dels lösa fallet med en försvunnen pojke. De båda fallen verkar inte ha något samband, men ju fler detaljer som nystas upp desto mer verkar det finnas ett samband mellan fallen.

Orkestergraven, Unni Lindell

Orkestergraven, Unni Lindell

I Orkestergraven ska Cato Isaksen återigen lösa en oförklarlig mordgåta. Så här skriver förlaget om handlingen: "Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och passionerad violinist, hittas mördad en natt i början av januari. Det tar inte lång tid innan kriminalkommissarie Cato Isaksen hittar möjliga misstänkta. Men vilket är motivet? Alla uppslag
tycks glida som kvicksand mellan Cato Isaksens fingrar.
Och hemma väntar familjen. Hustrun Bente, deras två tonårssöner – och så minstingen Georg, pojken med den livliga fantasin. När Georg börjar tala om farbrorn som hämtar honom på fritids avfärdar hans far det som ännu en låtsasvän.
Men så går det upp för Cato Isaksen att den farbror Georg pratar om är den
mördare han letar efter. "

Orkestergraven är inte FULLT lika bra som Nattsystern, men den ligger på en så hög nivå att den ändå är oerhört bra. Lika bra som Nattsystern är det svårt att vara, faktiskt. Orkestergraven har en väldigt bra handling, som även om den inte är fullt lika oväntad som Nattsystern inte är alldeles uppenbar. Man läser boken med spänning, och slutar inte vara nyfiken och vilja ha mer.

Nattsystern, Unni Lindell

Nattsystern, Unni Lindell

Nattsystern handlar om kriminalkommissarie Cato Isaksen som försöker utreda ett eventuellt samband mellan ett oförklarligt mord på en oförarglig gammal dam, och försvinnandet av hennes dotterdotter. Det finns till synes inget samband alls, bortsett från släktskapet mellan offren, men Cato misstänker att det finns mer än så under ytan.

OERHÖRT bra bok. Handlingen är suverän och slutet är totalt oväntat, det är inte förrän precis när det börjar nysta upp sig som man fattar sambandet. Finns ingen som helst anledning till att inte läsa boken,och när man är färdig vill man genast hugga in på nästkommande böcker också, vilket är precis vad jag gjorde.

Mörkrädd, Andreas Roman

Mörkrädd, av Andreas Roman.

Mörkrädd handlar om David, som sedan han var barn och blev överfallen i skogen en mörk kväll har varit väldigt mörkrädd.

Merparten av boken utspelar sig i nutid, när David är runt 30 år gammal och har bestämt sig för att ta tag i sitt problem. Han har på sin psykologs uppmaning hyrt en stuga i mörkaste och kallaste Norrland där han ska bo under en tid, mer eller mindre isolerad från omvärlden, och försöka hantera sin rädsla.

Boken är bra. Den är absolut läsvärd.och rekommenderas varmt. MEN, när man är färdig känns det mer som om man läst en psykologisk fallstudie än en skräckroman, och jag personligen känner att det blir lite för mycket av det psykologiska och lite för lite av romanen. Det tycker jag dock inte att man ska låta sig hindras av, för den är ändå värd att läsa.