Vecka 36, Sofie Sarenbrant

Vecka 36 kom hem i brevlådan efter att jag vunnit den i en tävling på Facebook, och det är jag väldigt glad för, eftersom chansen att jag skulle ha läst den annars är minimal. Dels är författaren ganska anonym. Utan twitter hade jag nog aldrig hört talas om henne, vilket bara gör mig ännu gladare att twitter finns! Dessutom skulle jag troligen, om jag aldrig hört talas om boken, ta en titt på omslaget och tänka att det inte alls är vad jag är sugen på. Det ser nämligen ut som en sockersöt bok, och inte mord och blod! Det hade varit ett misstag, för den här boken är värd att läsa.

Vecka 36 handlar om vännerna Tobbe, Agnes, Johanna och Eric, samt Tobbes och Agnes dotter Nicole. De har firat en del av semestern tillsammans i Brantevik, men stämningen är spänd och vännerna beslutar sig för att försöka avsluta semestern på ett lättsamt vis, med karaoke på den lokala hamnkrogen. Försöket misslyckas dock och höggravida Agnes går hem tidigare än de andra vännerna, som strax följer efter och går till sängs.

På morgonen upptäcker man att Agnes aldrig kom hem,och jakten för att hitta henne sätter fart. Efter några dagar hittar man en död, före detta gravid kvinna, i vattnet, och man befarar att Agnes blivit mördad.

Det är absolut inget fel på handlingen i den här boken, möjligen med undantaget att den slutar med en cliffhanger! Handlingen är intressant, man vill veta mer, person och miljöbeskrivningar känns väldigt träffsäkra, och allt sånt där som man ska skriva ;)

Det enda jag kan känna lite såhär i efterhand är att slutet är lite för uppenbart. Man får en hint väldigt tidigt i boken, och trots att det läggs ut många alternativ till hur det skulle kunna sluta så vet man ändå att det inte kommer bli så. Jag hade gärna fått en sån där käftsmäll igen, när man TROR att man vet, och himlar lite med ögonen, och så slutar det helt annorlunda. Käftsmällen uteblir, tyvärr, men det är nog det enda jag skulle kunna klaga på med den här boken. Det,och det faktum att boken slutar med en cliffhanger då. Men det "problemet" är ju snabbt åtgärdat genom att man läser nästa bok, "Istället för dig", vilket är precis vad jag planerar att göra! (Vad är oddsen för att jag kan vinna den också? Ganska slim va?)

Läs!

Håkan Nesser gillar inte det där med kritik...

Jag hade ju tänkt ge mig på Nesser inom en inte allt för avlägsen framtid, men efter hans utspel mot en journalist som recenserade en av hans böcker på ett icke tillfredsställande vis vet jag inte om jag vågar...

Läs om det här, här, här och slutligen här.

Snart dags för en ny gästbloggare!

Vad ROLIGT!!

Den här gången är det Jan-Erik Ullström som ska blogga loss. Han ville att jag skulle ge honom ett valfritt ord, som han sedan skulle para ihop med kreativitet och sedan filibustra ihop ett inlägg om det han gör och vem han är. Jag valde "Sockerärta" och ser med spänning fram emot hur han ska spinna loss på det! Den 2/9 kommer han blogga loss här hos mig.

Jan-Erik är aktuell med del två av romanen "Vägen till Umbria", som går att förhandsboka nu!

Sockerdöden, Unni Lindell

Sockerdöden är ytterligare en fristående deckare med Cato Isakssen och Marian Dahle i huvudrollerna. I den här boken har dock polischef Martin Egge den största rollen, trots att han dör redan i början av boken. Polischefen blir först påkörd, men överlever och läggs in på sjukhus, där han sedan kvävs till döds.

Strax före har unga och svårt överviktiga Kari Helene börjat minnas vad som egentligen hände när hennes lillebror dog 16 år tidigare. Döden avskrevs som plötslig spädbarnsdöd, men Kari Helenes minnen säger något annat och hon kontaktar Martin Egge för att berätta vad hon minns.

Sockerdöden är bra. Den är välskriven och spännande, och absolut värd att läsa. MEN, jag tycker inte att den är lika spännande som några av de tidigare böckerna, och den känns stundtals lite seg. Något som Unni Lindell har koll på är däremot oväntade slut, och den här boken är definitivt inget undantag. Slutet slår till som en käftsmäll och man hade inte en chans att se det komma, SÅ oväntat är det. Jag älskar det!

Porto Francos Väktare, Ann Rosman

Porto Francos Väktare handlar återigen om polisen Karin Adler och hennes kollegor vid Göteborgspolisen. Man hittar en kropp begravd i en mosse och Karin och hennes team kallas ut för att reda ut vem det är och hur denne någon har hamnat i mossen. Parallellt med det får man, återigen, en inblick i den historiska aspekten av berättelsen, man får läsa berättelsen bakom kroppen i mossen ur perspektivet från en karaktär som levde under den tid så historien tar sin början.

Det finns egentligen ingen anledning för mig att skriva en recension om den här boken. EGENTLIGEN kan ni lika gärna bara läsa tidigare recensioner av böcker från samma författare, för om jag skulle skriva en recension om den här boken skulle det stå i princip samma sak.

Det som skiljer den här boken från dom tidigare är två (tre) saker: För det första (och tredje) finns det ingen riktig mordgåta i nutid,och det kan jag sakna. I och med det så uteblir det där spännande och oväntade slutet som jag älskar OCH saknar. För det andra så får den historiska aspekten väldigt mycket utrymme i den här boken. Jag upplever att en betydligt större del än tidigare handlar om vad som hände DÅ, och nuet blir inte så relevant. Jag gillar det, men samtidigt så saknar jag som sagt en nutida mordgåta i berättelsen.

Det finns ingen som helst anledning till att INTE läsa Ann Rosman om man älskar deckare. Jag kommer ha svårt att tåla mig till nästa bok är färdigskriven.

Fick "vecka 36" i brevlåda idag *glad*

Intervju/gästblogg med Sofie Trinh Johansson

Sofie Trinh Johansson är uppvuxen i Bua och bor i Varberg, hon är 50% svensk 50% vietnames. Sofie pluggar till sjuksköterska på heltid och har en kvarts tjänst som personlig assistent och arbetar även lite extra som instruktör på ett gym för kvinnor. Hon har två barn: 5 och 2 år gamla. (Iseline och Tor) och en  fästman som heter Christoffer.

Sofie läser helst fantasy och romance, gärna i kombination. Hon skriver fantasy och romance och debuterade med "Vatten och salt" på Freya Förlag i  juli 2011. Nästa bok heter "Halvblod" och är första delen i en vampyrtrilogi. Den kommer i december 2011 på Mörkersdottir förlag.

Om man vill smygläsa lite ur Vatten och Salt kan man göra det hos Kapitel 1.


Intervju:



På vilket sätt har dina ”dagjobb” påverkat ditt  författande?

Jag skulle väl vilja säga inte alls, men det stämmer väl egentligen inte. När jag var mammaledig skrev jag varje eftermiddag när mina barn som middag 2-3 timmar. Då hade man all tid in världen på att knåpa ihop en bok. När jag började jobba heltid i somras och i höstas skrev jag på kvällarna, och visst var man trött då, men jag var ju tvungen. Nu pluggar jag hundra procent till sjuksköterska och jobbar tjugo procent, och visst märker man att tiden krympt ytterligare eftersom jag även måste plugga när jag kommer hem! Och så nu på sommaren då, när jag pluggar hundra procent och jobbar hundra procent, då märker man att det knappt finns någon tid alls. Men det går. Jag har sänkt mina krav på 70 sidor i veckan till 40 och det funkar hyfsat. Vill verkligen bli klar med den roman jag jobbar på nu i sommar!

Hur gammal var du när du började skriva böcker?

Så liten att jag knappt minns. I skolan hade vi vad som kallades för "händelseböcker", där man både skrev och ritade bilder till. Jag hade en hel låda full istället för den klädnypa som de andra barnen hade. När jag gick i fjärde klass skrev jag en serie som jag har för mig blev 17 böcker lång. Den handlade om ett syskonpar som blev strandsatta på en öde ö och hette "Skeppsbrutna". Det är verkligen synd att jag aldrig sparade den, för det var en riktigt blodig historia med en makalös intrig! =)

Var hämtar du inspirationen från?

En klyscha, men överallt. Idén till Halvblodstrilogin fick jag när min pappa en gång kallade mig för halvblod. Min mamma är från Vietnam, men det är sällan någon som märker det (förutom smygrasister när jag jobbade i hemtjänsten, som tyckte att jag var "väldigt svart i håret och om brynen") utan det ligger i blodet. Och vips! var en hel trilogi född. Idén till "Vatten och salt" kom bara hux flux när jag jobbade natt, jag vet inte alls hur den dök upp faktiskt, och så är det med de flesta idéer jag får.

Är något i dina böcker självupplevt?

Oh ja, mycket är självupplevt, men bara små händelser och småsaker som folk säger. Huvudpersonen i Halvblod är väldigt lik mig och jag har lånat mycket av mina tankar till henne, men jag kan inte säga att vi varit med om samma saker.

I korta drag, vad handlar "Vatten och salt" om?

"Vatten och salt" utspelar sig på 1910-talet och tar plats i Varberg, där en omöjlig kärlekshistoria utspelar sig. Vilhelm tillhör en rik familj och faller för en ung flicka som ingen vill tala högt om. Han är fast besluten att ta reda på vem hon är men inser snart att sanningen spelar mindre roll när man blir förälskad i lögnen.

Vad tycker du om att göra på fritiden?

Oj, här får du ett mycket tråkigt svar: skriva. Det är svårt att förklara för de som inte känner det själva, men det är ett sådant stort behov i mig. Jag tycker att det är jobbigt att inte skriva. Min inre stress byggs på, jag sover sämre och jag tänker alldeles för mycket, försvinner bort i min egen lilla drömvärld. Jag behöver skriva för att jag behöver få det ur mig, sedan fungerar jag mycket bättre. =) Tidigare tränade jag väldigt mycket, men det har fått hamna efter. Sjunga var också en favoritsysselsättning, jag trodde alltid att jag skulle bli artist, men efter en operation fick jag en ensidig stämbandsförlamning så min röst låter numera väldigt underlig när jag talar och sjunger.

Har du någon favoritförfattare?

Jean M Auel (dock INTE hennes senaste), Robin Hobb, Guy Gavriel Kay och JK Rowling för att nämna ett par. Charlaine Harris och Stephenie Meyer för att nämna ett par andra. Jag gillar det övernaturliga. =)




Tack för det, Sofie!

Själakistan, Ann Rosman

Själakistan är den fristående fortsättningen på Fyrmästarens dotter och den är precis lika lysande som den första!

Återigen är det polisen Karin som är huvudperson och försöker tillsammans med sina kollegor vid Göteborgspolisen lösa ett flertal mord i Marstrand. En skolklass på utflykt snubblar över ett huvudlöst lik, och man hittar dessutom ett avhugget huvud i gamla Fru Wilsons trädgård.Det visar sig dock att kroppen och huvudet inte hör ihop,och medan man försöker lösa fallet dyker det dessutom upp fler kroppar efter offer som mördats på ett sätt som känns rituellt och medeltida. Fallet blir bara märkligare och märkligare,och märkligast av allt blir det när man upptäcker att offren har en oväntad koppling till varandra.

Det finns ingenting att klaga på. (Jo en liten sak, återkommer till det.) Boken är välskriven, handlingen är både intressant och fängslande och slutet är åtminstone en smula oväntat. En sak jag gillar mycket med Rosmans böcker är att dom innehåller mycket historia. Det är kanske bara en fördel om man de facto GILLAR historia, men det gör jag! Dessutom är det mesta äkta historia, vilket gör det hela mer intressant.

I handlingen får man inte bara följa själva utredningsarbetet i mordfallet, som förvisso är intressant så det räcker och blir över. Man får även i den här boken tillbakablickar till den tid när allt började, och en av huvudkaraktärerna växte upp. Utöver det får man även följa sjukskrivna Saras liv, och hennes kamp med att få omgivningen att förstå att hon faktiskt är SJUK, trots att det inte "syns". Jag blir förbannad, och vill slå hennes man i huvudet mellan varven, men han styr upp sig och blir en riktigt hjälte mot slutet! Jag gillar "serier" eftersom de "små" historierna som utspelar sig bakom handlingen är minst lika fängslande som huvudstoryn. Jag gillar att följa karaktärerna genom deras liv.

Slutet i Själakistan är inte fullt lika oväntat som i den första boken, men det "duger". Man svävar i viss ovisshet ända till slutet,och det läggs ut många villospår, men man tror sig ändå veta vem som är mördaren och tyvärr får man rätt. Inte för att boken blir sämre för det, men jag är ju en sucker för att inte ha en ANING om vad som ska hända! Jag vill få en käftsmäll av upplösningen.

Det enda jag tror att jag vill gnälla lite på är en liten detalj i handlingen. Karins före detta sambo dyker upp ganska tidigt i boken och ställer till en del besvär, men sen då? Man (jag) förväntade sig att han skulle ställa till med lite mer oväsen i boken, men som det är nu så bara försvinner han ur handlingen som en tam liten kissekatt... Det känns nästan som om han glöms bort!

Jag håller nu på med den tredje boken, Porto Francos Väktare, och jag ÄLSKAR dessa böcker. Dessvärre är denna helt nyutkommen, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att lämna Karin och hennes liv en längre tid när jag är klar med den :(  (Samma sak med Liza Marklunds Annika, och Camilla Läckbergs karaktärer i Fjällbacka. Man saknar dom när böckerna tar slut!)

Läs Ann Rosman, det är det enda tips jag har att ge!